Lista hundar: laglig hundrasism?

Som liten veterinär och hundägare på samma gång har den pågående debatten om de så kallade kamphundarna – eller listhundarna – sysselsatt mig personligen länge. I det följande skulle jag vilja ge dig en förståelse för min personliga synpunkt.

Var kommer uppdelningen i "listhundar" och "normala hundar" ifrån?

En fråga driver mig framåt: Hur kunde detta ha hänt? Vem fan kom på idén att skapa en lista som namnger hundraser som allmänt anses vara skadliga från födseln i vissa federala stater? Våldsamma människor föds inte heller. Eller finns det skyldiga barn?

Ingen med bevisad expertis inom hundbeteendebiologi har någonsin föreslagit att aggression är genetiskt modifierad. Dessutom finns det inte en enda expert som hävdar att beteendemönster är nedärvda. Det har flera gånger bevisats vetenskapligt att varje individs beteende genereras enbart av erfarenhet och uppfostran. Inte genom gener. Man skulle kunna kalla det hela för "hundrasism". För det vore lika rasistiskt att hävda att mörkhyade generellt sett är mer våldsamma än ljushyade.

Långt föråldrade regler

Så när politikerna år 2000, efter den dödliga bitattacken av två hundar av en tidigare dömd brottsling, startade en ren aktivism med införandet av raslistan är detta kanske ändå förståeligt för mig. Även om det då som nu inte fanns några bevis för en genetisk tendens till aggression hos enskilda hundraser.

Jag är dock förvånad över att dessa godtyckliga listor fortfarande är giltiga i vissa federala stater idag, 20 år senare, även om det inte finns några bevis för genetiskt betingad aggression.

Problemlösare hundskatt?

Bland annat är taxeringen av hundskatten ofta kopplad till kamphundslistorna. I vissa städer och samhällen görs försök att befria områdena för de listade hundraserna genom att beskatta dessa raser orimligt högt. Där en icke listad hund på vissa ställen beskattas med knappt 100€ om året kan en så kallad attackhund kosta upp till 1500€ om året i hundskatt.

Denna skatt är för övrigt inte öronmärkt – det betyder att inkomsten som genereras av den inte behöver gynna hundägandet i närområdet. Istället kan inkomsterna som genereras på detta sätt användas till helt andra åtgärder. Denna procedur verkar vara ett beprövat sätt i många städer och samhällen över hela landet för att antingen strikt minska antalet hundar på listan eller för att rädda ägaren så mycket som möjligt ekonomiskt.

Min erfarenhet under 20 år som veterinär

Jag har varit i veterinäryrket i snart 20 år nu (både som veterinär och veterinär), men har aldrig stött på en enda aggressiv listhund. Helt i motsats till de helt otränade små hundarna, som inte direkt är ovanliga. Jag kan bara le trött åt argumentet att de där söta små luddarna inte skulle orsaka någon skada. Vid något tillfälle tappade jag räkningen på antalet gånger jag blivit biten i händerna eller ansiktet av dessa minisoffvargar utan förvarning.

I Nordrhein-Westfalen kan hundar med en axelhöjd på mindre än 40 cm och en kroppsvikt på mindre än 20 kg hållas lagligt även utan bevis på kompetens. Var är logiken i det?

Utbildning är allt och allt

Argumentet att vissa så kallade kamphundar har ett ökat bett fungerar för övrigt inte eftersom jag som nämnt ovan aldrig har sett någon som skulle ha utnyttjat det - de små ack så söta knähundarna å andra sidan hand, ganska ofta. Utbildning är måttet på allt här.
Som jämförelse: en höghästkraftig bil är inte farligare än en familjekombi.

Om nyheten (eller till och med en video) om en bitincident blir viral kan man anta att gärningsmannen är en listhund som var 'beväpnad' av en helt inkompetent och vilseledd ägare.
Media gillar att kasta sig över sådana incidenter - dessa rasers rykte har skadats hårt av dem de senaste åren. Å andra sidan är de vanligaste bitattackerna på hundar och människor orsakade av den obestridda ledaren, schäferhunden. Ingen vill se detta, eftersom de anses vara "ofarliga". Till skillnad från SoKas har dessa raser, som generellt sett inte är ofarliga, en stark lobby, som tyvärr inte har engagerat sig för hundrasernas jämställdhet sedan hundrasismens införande - en riktig skam och obegripligt för mig.

Min slutsats

Även om jag inte på något sätt kräver att listorna utökas till att omfatta raser som faktiskt ofta är inblandade i bitincidenter så borde politikerna allvarligt överväga om det inte är på tiden att den helt obefogade och ogrundade rasismen läggs på hyllan.
Vad sägs om att individuellt bestämma för varje djur om det är klassat som farligt? Införandet av en hundlicens för varje hund (oavsett vilken ras) är bara ett av många alternativ.

Eftersom denna artikel fram till denna punkt till stor del har representerat min åsikt om detta ämne, bör ett avslutande argument mot dessa listor nu följa - i form av obestridliga fakta - bitstatistiken:
I varje statistik som publicerats hittills (oavsett under vilken period av tid oavsett vilken federal stat), så kallade Attackhundar spelar en absolut underordnad roll - vanligtvis är betydligt mer än 90% av alla skador på människor och djur orsakade av icke listade hundraser. Antalet bitincidenter har till och med varit ganska konstant
under de senaste decennierna (efter att listorna infördes).

De listor som införts för den rättsliga regleringen av hundbett har misslyckats överlag, eftersom de inte kunde leda till en betydande minskning och därför borde avskaffas en gång för alla.