Använder zonisamid för att behandla anfall hos hundar

En deprimerad aptit hos hundar
Som med de flesta antikonvulsiva läkemedel kan Zonisamid orsaka dåsighet, inkoordination (förlust av muskelkontroll) och en deprimerad aptit hos hundar.

Om din hund eller katt fick diagnosen epilepsi eller annan anfallsstörning, kan din veterinär ordinera ett läkemedel som kallas antikonvulsiva för att minska frekvensen av deras tecken. Traditionella antikonvulsiva medel inkluderar fenobarbital eller kaliumbromid. Även om dessa läkemedel är effektiva vid behandling av anfall, kan de orsaka oönskade biverkningar. Det finns också restriktioner baserade på art eller förekomst av samtidiga sjukdomar (t.ex. rekommenderas inte kaliumbromid till katter på grund av att det orsakar luftvägssjukdom). Ett alternativt antikonvulsivt alternativ med få biverkningar är Zonisamid.

Zonisamid är ett antikonvulsivt läkemedel som inte är relaterat till andra antikonvulsiva medel som rutinmässigt används för behandling av hundar och katter. Zonisamid kan användas ensamt eller i kombination med fenobarbital och/eller kaliumbromid. Detta är användbart när ditt husdjurs anfall inte kontrolleras tillräckligt med dessa droger. Zonisamid är också ett alternativ för djur som är allergiska mot eller har allvarliga biverkningar av andra anti-anfallsmediciner.

Sätt att ta zonisamid

Zonisamid kan användas ensamt eller i kombination med andra antikonvulsiva läkemedel. Traditionella läkemedel mot anfall kan orsaka biverkningar inklusive sedering, rastlöshet, förlust av koordination, förändringar i törst och aptit, eller ökad urinering, bland många andra problem. För husdjur som inte tål dessa läkemedel, eller för sällskapsdjur ägare som inte vill riskera biverkningar kan Zonisamid vara ett alternativ.

Även om dessa läkemedel är effektiva vid behandling av anfall
Även om dessa läkemedel är effektiva vid behandling av anfall, kan de orsaka oönskade biverkningar.

Husdjur som får fenobarbital eller kaliumbromid måste också mäta blodnivåerna av dessa läkemedel för att säkerställa att de får rätt dos. Med zonisamid är veterinärer oense om huruvida mätning av blodnivåer behövs. Vissa veterinärer anser att det är viktigt att mäta blodnivåer av zonisamid för att utvärdera om dosen är tillräcklig och inte närmar sig toxiska nivåer. Många förlitar sig helt enkelt på kliniska tecken och övervakning av anfallsaktivitet för att bestämma effekten av medicindoseringen för husdjuret.

Biverkningar av zonisamid

Även om Zonisamide verkar vara relativt säkert för hundar, är effektivt för att kontrollera anfall och tolereras väl, saknar vi långtidsstudier som visar säkerhet och effektivitet. Som med de flesta antikonvulsiva läkemedel kan Zonisamid orsaka dåsighet, inkoordination (förlust av muskelkontroll) och en deprimerad aptit hos hundar. Det kan också orsaka kräkningar, diarré, aptitlöshet och i sällsynta fall hudreaktioner, förhöjd temperatur och blodsjukdomar.

Varning

Zonisamid är känt för att orsaka fosterskador hos valpar och bör inte ges till dräktiga eller ammande djur. Det ska inte heller ges till djur som är känsliga för sulfaläkemedel.

Administrering och dosering av zonisamid

Din veterinär kommer att bestämma den bästa administreringsmetoden och doseringen för din hund, med hänsyn till det bästa resultatet och ditt husdjurs säkerhet. Den vanligaste formen av detta läkemedel är i en sockerdragerad tablett. Den genomsnittliga dosen för en hund med epilepsi är 5 mg/kg administrerat via munnen var 12:e timme.

Källa

Lod, Donald C. Plumb's Veterinary Drug Handbook, 6:e upplagan. John Wiley och söner: Europa. 2016.

Om du misstänker att ditt husdjur är sjukt, ring din veterinär omedelbart. För hälsorelaterade frågor, kontakta alltid din veterinär, eftersom de har undersökt ditt husdjur, känner till husdjurets hälsohistoria och kan ge de bästa rekommendationerna för ditt husdjur.
Artikelkällor
  1. Antikonvulsiva läkemedel. Bluepearl Pet Hospital, 2020

  2. Podell, M. et al. 2015 ACVIM smådjurs konsensusuttalande om anfallshantering hos hundar. Journal Of Veterinary Internal Medicine, vol 30, nr. 2, 2016, s. 477-490. Wiley, doi:10,1111/jvim.13841