Lejonhuvudkanin i rasporträtt
Lejonhuvudkaninen är en jämförelsevis ung djurras. Den växte fram först på 1980-talet och har hittills bara blivit internationellt erkänd av ett fåtal avelsföreningar. Liksom alla dvärgkaniner är lejonhuvudkaniner också mycket populära bland familjer med små barn, eftersom de anses vara särskilt förtroendefulla och även lämpar sig för att hålla i lägenheter. När det kommer till hållning bör du dock vara uppmärksam på några saker i förväg för att undvika typiska misstag.
Liten men imponerande
Som en jämförelsevis liten representant för dvärgkaninerna når lejonhuvudskaninen bara en kroppslängd på 20 till 40 centimeter och vikten överstiger sällan 17 kilogram. Medan kroppen är ganska tjock och cylindrisk och benen är mycket korta, har det runda huvudet distinkta ansiktsdrag med en bred panna, en uttalad nos och upp till sex centimeter långa öron. "Manen" som gav den dess namn är särskilt karakteristisk för lejonhuvudkaninen. Runt huvudet löper en krans av tjockt, långt hår, som kan nå ner till skulderbladen. Resten av pälsen är å andra sidan medium till kort. Eftersom det fortfarande knappt finns några bindande avelsegenskaper, kan lejonhuvudskaniner finnas i alla färger,
Ung ras av kaniner
Förmodligen förekom då och då dvärgkaniner som liknade dagens lejonhuvudskaniner i tidigare raser. De har för första gången dokumenterats i Belgien, där man på 1980-talet, när olika dvärgkaninraser korsades, hittades fler och fler kullar med djur som hade en distinkt hårkrage. Dessa utgjorde grunden för en ny avelslinje. Avkommorna är dock fortfarande väldigt olika och först på senare år har de första avelsstandarderna fastställts. Medan lejonhuvudkaniner redan betraktas som en separat ras i Storbritannien och vissa andra länder, väntar fortfarande officiellt erkännande av avelsföreningarna i Tyskland.
Artanpassad attityd
Som alla kaniner är lejonhuvudskaninen allt annat än en ensamvarg. Som ett mycket socialt djur behöver det sällskap av minst en släkt för att känna sig helt tillfreds. Kaniner ansar varandra och sover gärna tillsammans, varför en människa aldrig kan vara ett lämpligt substitut, även om de är upptagna. Lejonhuvudskaniner kan lätt hållas i lägenheten, även om utrymmesbehovet är ganska stort. Fotavtrycket för den perfekta kaninburen bör vara minst två kvadratmeter per kanin och du ska inte snåla med utrustningen heller. Som flygdjur behöver lejonhuvudkaniner olika skyddsalternativ. De kan gräva vad de vill i en grävlåda med skräp.
Toalettområdet, som bör ha en speciell kanintoalett, och matningsområdet måste hållas strikt åtskilda. Så fort de rena djuren har vant sig vid toaletten kan du även ge dem fria händer i lägenheten. Det är dock viktigt att ta bort alla elkablar, giftiga växter och andra faror i förväg, eftersom de tär på allt. Trappor, dörrar och balkonger bör också säkras. Gnagaren behöver minst åtta timmars fri roaming om dagen om den inte har en tillräckligt stor inhägnad. Om en trädgård finns kan lejonhuvudkaniner också hållas ute Liv. Förutom ett bra markskydd är ett välisolerat skydd på vintern och en skuggig plats på sommaren samt en tillräcklig vattenförsörjning av särskild vikt. Utomhusinhägnaden ska dessutom givetvis säkras mot katter och andra djur.
Äta nyttigt
Liksom sina vilda släktingar, föredrar lejonhuvudkaniner att äta grönfoder. Därför bör gräs, maskros, sallad eller gröna bladgrönsaker finnas på menyn varje dag monter. Dessutom behöver de grovfoder i form av hö, vilket stimulerar matsmältningen. Du kan även erbjuda andra rot- och knölgrönsaker samt lokal frukt som komplement. Särskilda godsaker och spannmål är å andra sidan inte vettigt, eftersom de kan främja fetma. Saltstenar är överflödiga med artanpassad kost och även hårt bröd är inte lämpligt för gnagarna. Däremot är stabila grenar och kvistar väsentliga för att gnaga, eftersom tänderna växer tillbaka kontinuerligt och måste slipas ner regelbundet. Färskvatten ska alltid finnas tillgängligt. Bröstvårtsdrickare är de mest praktiska för detta.
Regelbunden skötsel
För att lejonhuvudkaniner ska förbli friska krävs inte bara en pålitlig rengöring av höljet utan också regelbunden hälsovård. Detta inkluderar det årliga besöket hos veterinären och de rekommenderade vaccinationerna samt päls- och klorvård av ägaren. Eftersom sällskaps-kaninklor inte slits av naturligt när de springer och gräver, måste de klippas med jämna mellanrum för att förhindra att djuret skadar sig. Dessutom bör lejonhuvudskaniner borstas minst en gång i veckan för att förhindra att pälsen mattas. Det allmänna hälsotillståndet kan också kontrolleras och ett eventuellt angrepp av parasiter kan upptäckas. Med god omsorg kan lejonhuvudskaniner lätt bli tio år gamla.
Fertila kaniner
När okastrerade lejonhuvudkaniner av motsatta kön hålls ihop kan antalet kaniner öka snabbt. Hankaniner av lejonhuvud når sexuell mognad vid tre till fyra månaders ålder. Honorna följer efter ungefär en månad senare. Därefter är de bördiga nästan året runt. Eftersom kaninhonor har dubbla livmoderhorn kan två kullar i olika åldrar bäras samtidigt. Efter en dräktighet på cirka en månad föder honan upp till tolv nakna och blinda ungdjur som hon till en början tar hand om i en håla som är fodrad med bomaterial. Strax efter födseln kan dammen åter paras av bocken. Om du inte vill medvetet föda upp lejonhuvudskaniner,
Umgås med lejonhuvudkaniner
När ett djur dör kan det vara nödvändigt att socialisera den kvarvarande lejonhuvudskaninen med en släkting. Kaninens personlighet är avgörande för framgång och mindre storleken. De jämförelsevis små lejonhuvudskaninerna kan också komma mycket bra överens med en tysk jätte. Kön bör också beaktas. Honor och kastrerade bockar tolereras särskilt väl, medan friktion förekommer oftare hos djur av samma kön. I större grupper säkerställer en balanserad könsfördelning harmoni. Ett neutralt område bör väljas för sammanslagningen, där det finns gott om rörelseutrymme men också tillräckliga möjligheter att dra sig tillbaka. Först,
